Aktör i barnens värld

Barnets bästa ska alltid komma först. Det slår både barnkonventionen och svensk lag fast. Men vad innebär det i praktiken – för ett barn som övergivits och växer upp på ett barnhem, utan framtid och utan en egen plats i världen? Alla barn har rätt till kärlek, trygghet och en plats där de hör hemma. Men i en värld där inte alla barn kan växa upp med sina biologiska föräldrar, måste vi våga ställa frågan: Vad är egentligen barnets bästa? Och vem har rätt att avgöra det?

Jag skriver detta som adoptivförälder – inte för att försvara de misstag som begåtts där barn adopterats bort på felaktiga grunder, utan för att ge röst åt de familjer som blivit till genom adoption. Och för alla de barn som har börjat sina liv på ett barnhem – i väntan på sin forever-family.

Barnkonventionens tredje grundprincip betonar vikten av individuella utredningar, det vill säga barnets bästa ska beaktas i alla situationer som rör barn. För barn som övergetts kan det bästa tillfälligt vara trygg omsorg på ett barnhem, samtidigt som myndigheter gör sitt yttersta för att hitta biologiska föräldrar eller släktingar. I Kenya, där våra barn föddes, måste barn bo minst sex månader på barnhem just för att detta ska hinna ske. Under tiden får de närhet, rutiner och möjlighet att utveckla sitt språk, sin motorik och sin personlighet. De barn vi mött – både under adoptionen och vid återbesök – har tagits om hand med stort hjärta av personal som vi alltid kommer vara evigt tacksamma mot. Detsamma gäller adoptionsförmedlingarna i Sverige, som med stort engagemang arbetar för barns rätt till en familj – samtidigt som de uppfyller drömmar hos människor som vill bilda familj tillsammans med barn som redan finns. En del för att de inte kan få biologiska barn, andra för att de känner starkt att det redan finns så många barn i denna värld som behöver föräldrar. 

Kenya stängde sina gränser för internationell adoption några år efter att vi kommit hem med vår dotter. Officiellt sätt, var det för att de numera kunde ta hand om “sina egna” barn. Men enligt de kontakter vi har i landet är verkligheten mer komplicerad. Alldeles för många barn blir kvar på barnhemmen tills de blir vuxna – utan familj, utan erfarenhet av kärlek och tillhörighet. Ett barnhem är inget hem för ett barn, även om det kan låta så. Det bör vara en tillfällig plats att landa på, i väntan på en familj. 

Vi är många adoptivföräldrar som sett snabba stigningar i våra barns tillväxtkurvor, under det första halvåret vi tillbringade tillsammans. Det var lätt att tänka att barnen inte fått tillräckligt med mat och näring på barnhemmet? Men en sköterska förklarade för oss att det främst berodde på kärlek. ”Closeness and Love makes children grow” sa hon och log. Så sant. 

Det finns inget försvar för de adoptioner som skett på olagliga grunder. Det är fruktansvärt. Självklart är det ett brott att skilja barn från sina föräldrar mot deras vilja. Därför behöver vi fortsätta stötta och stärka de adoptionsförmedlingar som arbetar med att säkerställa barnens bakgrunder – både i Sverige och i ursprungsländerna.

I mina ögon vore det dock även ett brott mot barnkonventionen att frånta små barn möjligheten att få komma till sina ”forever-families”, vilket var ett begrepp som användes på dotterns barnhem. Jag tänker på alla våra vänner i Bromma, Uppsala, Norrköping, Askim, Tyresö, Kungälv som för snart 15 år sedan träffades i Nairobi i Kenya. Här fick vi för första gången ta emot våra barn i famnen och gåshuden sprider sig på mina armar bara jag skriver om detta. Jag tänker på alla era underbara barn som fått kärlek, värme och trygghet av er och som fått växa upp i sina självklara familjer och blivit de mest fantastiska tonåringar. Jag är så tacksam för att vi genom adoption fått lära känna er fina föräldrar som idag är våra allra närmsta vänner. Jag tänker på Kenya, som är vårt andra hemland, och som gett mig så oerhört mycket större förståelse för människors olika livsvillkor och kulturer. Jag har träffat lärare i slumområden som viger hela sitt liv för att utbilda barn i extremt fattiga områden och detta har gett mig helt nya perspektiv på vad som kan vara barns bästa. 

Det som skrämmer mig nu, mitt i den här debatten, är tanken på att våra barn ska börja ses som objekt i en debatt om politik och moral. Att samhällets bild av adoption förändras och att valen vi gjort kring att bilda familj genom adoption, börjar ifrågasättas i större utsträckning?

Att adoptera idag innebär ett omfattande och noggrant pappersarbete. Skulle vi rada upp alla dokument – intyg, stämplar, läkarbesök, blanketter från polis och myndigheter – skulle de räcka halvvägs till Kenya. Ibland säger folk att det är överdrivet: “Vi som blev gravida behövde ju inte visa någonting!” Men för mig har det alltid känts rätt. Om jag själv hade tvingats lämna bort mitt nyfödda barn, hade jag velat att den mottagande familjen granskades med både förstoringsglas och lupp. Samma noggrannhet har gällt för våra barn. Barnhemmet, trots att personalen var hårt belastad, la ner ett stort arbete på att samla information – om barnens utveckling, personlighet och det lilla som fanns om tiden innan de kom dit. Vi fick en tjock mapp med oss till Sverige med alla de uppgifter som gick att få tag på. 

År 2020 blev barnkonventionen svensk lag, med tydligt syfte att säkerställa att alla barn, oavsett bakgrund, får sina rättigheter tillgodosedda. Som en del av världen och som ett land med resurser har vi i Sverige ett ansvar att fortsätta stötta barn som bor på barnhem runt om i världen – både genom humanitärt arbete på plats och via ekonomiska bidrag. För mig är det självklart att de utredningar som görs ska leda till säkrare adoptioner och granskningar så att allt ska gå etiskt och lagligt till. Lika självklart är det för mig att vi fortsätter välkomna barn till familjer här i Sverige. Så att vi som har plats kvar i våra hjärtan kan fylla den med kärlek till ett barn – och att fler barn ska få möjligheten att komma till trygga, kärleksfulla familjer som stannar kvar, nu och för alltid.

Att äntligen hugga tag i Gert Biestas bok som ingår i min pedagogistautbildning, blev en större utmaning än jag tänkt mig. Jag märker hur jag får kämpa mig igenom ord för ord, mening för mening. Det går långsamt. När jag vanligtvis läser böcker slappnar hjärnan alltid av när jag kommer till en bild, en halvtom sida eller en förklarande faktaruta (som jag kan hoppa över 😉 Hjärtat slår en liten volt av glädje när texten tar slut högst upp på ena sidan och författaren ödmjukt har lämnat sidan bredvid tom och nästa kapitel börjar först på näsa uppslag. Jag får också lite återhämtning i mitt läsande när svåra teorier kompletteras med exempel från verkligheten och jag känner hur förståelsen hinner i kapp. Som om små, små provrör hjärnan fylls upp till bredden med nya insikter och rören sedan blandas med varandra, som i ett lab. När de slutat skvalpa blir de till något begripligt som jag kan applicera på egen erfarenhet och förstå på mitt eget sätt.

Men i Bortom lärandet finns inga bilder, inga tomma sidor, inga rutor med svåra teorier som ögonen kan se förbi. Teori, forskning och resonemang utgör helt enkelt den text som boken består av och i de verklighetsrelaterade exempel som beskrivs, är det ofta teoretikerna själva som gjort beskrivningarna så även dessa kräver full fokus.  Men jag VILL verkligen förstå det här. Jag känner i hela kroppen hur viktiga raderna är. Jag stryker under, skriver om, ritar stjärnor och hjärtan. Så småningom så borde det ju klarna. Som när jag som barn läste för ett matteprov som snarare kändes som grekiska och så plötsligt förstod jag bit för bit vad det handlade om. Helheten föll på plats och istället blev allt enkelt.

Biestas text om gemenskaper utan gemenskap, den andres intersubjektiva rum och om ifrågasättandet av humanismen kring att förstå människan som ett vad- ett ting- och aldrig som vem, är som ett stort pussel med väldigt små bitar som ligger i en rörig hög på bordet. Jag börjar i ena hörnet, letar, granskar, försöker hitta samband. Varje enskild bit känns omöjlig att tyda, men tillsammans klarnar de sakta. En bild växer fram. Halva boken igenom börjar jag på riktigt förstå att allt det här hänger ju ihop. Lycklig över att känna igen svåra ord som återkommer i nya meningar men i liknande sammanhang,  bläddrar jag nyfiket fram ett nytt blad . I slutet av varje kapitel finns en underrubrik som jag tycker väldigt mycket om. “Sammanfattning”. Skulle nog inte blivit klok på innehållet om jag bara läste dessa. Men när det krångliga kommer igen och igen så är det som det svåra silas bort. Rynkorna i min panna slätas ut och jag hör min inre röst som ropar – Det här kunde du väl sagt från början! Det var ju inte så svårt att förstå när det uttrycks på det här sättet? 😉

Om två veckor föreläser jag om det kanske mest viktiga och samtidigt komplexa begreppet i vår tid – DEMOKRATI

Biestas tankar om hur människan bryter sig in i världen, som unik individ och bara kan bli till genom relationer med andra som är annorlunda och inte liknar oss själva, är på många sätt själva kärnan i det jag vill prata om. Att förskolan inte får handla om att bara placera in barnen i undervisningens rådande ordning utan att det omfattar ett ansvar för varje människas unika karaktär. Subjektifiering, som Biesta reflekterar och problematiserar kring tillsammans med tankar från bland annat Bauman och Levinas, handlar främst om frihet. Att få möjlighet att skapa ett “själv” att våga agera på egen hand och om om att erövra rätten till sin egen röst. Och ALLT detta kan bara ske i relation till andra. 

Vi kan inte få eller tvinga våra elever att blotta sig för det som är annat, annorlunda och främmande. Det enda vi kan göra är att se till att det inom utbildningen åtminstone finns möjlighet att träffa och möta det som är annorlunda, märkligt och olika, liksom att det finns möjligheter för våra elever att verkligen svara, att finna sin egen röst och sitt eget sätt att tala. (s 68)

Idag har hjärnan fortsatt snurra kring det jag läste igår. Tillsammans med jobbet, verkligheten, livet, blir Biestas tankar så självklara. Inte bara i sammanhang där vi pratar om barnen, utan lika viktigt när det gäller oss själva. Vi skapar alla gemenskaper med dem vi har något gemensamt. Vi skapar en kultur, bygger upp ett språk, stärker varandra där vi tänker lika. Tredje rummet hos oss i Floda förskolor är ett exempel på en sådan gemenskap. Och precis som Biesta säger, blir det då svårt att prata om utanför gemenskapen, i en ny gemenskap med dem vi inte har något gemensamt med 🙂 MEN OJ VAD VIKTIGT att göra det ändå. Att hitta sin egen röst att använda i dessa samtal och våga möta andra som inte tänker som jag, vi, hur kan vi bli ett nytt vi? Vilka röster är tillgängliga utanför det Biesta kallar för den rationella gemenskapen?

OM ni nu planerat komma på Förskola 21 och lyssna på min föreläsning om demokrati och barns rättigheter, behöver ni inte oroa er för att den kommer bli som detta blogginlägget, alltså komplicerat. Tvärtom faktiskt.

Jag kommer bjuda på exempel ur verkligheten där en grupp med 4åringar jobbat i ett projekt med vatten. Hur använder människor vatten i olika länder? Detta har lett dem ut på en resa i bild, fantasi och teckning, ändå till en skola i Kenyas slumområde Kibera. Jag använder deras berättelse för att prata om HUR vi kan arbeta i förskolan utifrån ett demokratiskt förhållningssätt och hur vi kan närma oss en förståelse för ALLA barns rättigheter. Inte bara att våra barn på förskolan har rättigheter utan att de också måste få känna till att varenda barn i världen har precis samma rättigheter. Och det är när vi hittar gemensamma sammanhang med andra som är olika oss själva, som vi blir redo för att vara en del av något större.

Det kan vara svårt och smärtsamt att bryta in i världen, att ta på sig det ansvar som väntar en, att blotta sig för det som är annat och annorlunda. Men det är detta som gör oss unika och i en viss mening människa.

(Bortom lärandet, Biesta)

Inlägget är publicerat på min privata blogg. Följ denna länk:

https://mjulnissarna.wordpress.com/2023/01/02/armband-gladje-o-motivation-pa-oloo-school-kibera/

Sverige, Sverige älskade vän.. Dessa orden känns i hjärtat. Tänk vad härligt att få fira nationaldagen, på Bohusläns röda granitklippor där solen, dagen till ära värmer upp både land och hav.

-Välkommen välkommen hit, vem du än är, var du än här. Kents dova stockholmska når mig där jag sitter på det ljumma berget, och jag minns den sista konserten i Stockholm. Tusentals mobiltelefoners lyste upp Friends arena och människor sjöng med i refrängen. Jag minns att jag fylldes a hopp och tro på människans vilja att göra andra människor väl. Välkomna dem som flyr med öppna armar och dela med sig av sitt, göra uppoffringar och uttala vänliga ord och handlingar.

Tidigare gick vi på Lysekils torg Sverigeflaggorna vajade i vinden. Pensionärerna i valtältet med den blå blomman bjöd på tårta och sonen valde att gå en liten omväg runt. Vi kände båda två ett visst obehag där vi gick, funderade över vad som egentligen pågår andras hjärnor när de ser oss… Vill inte gå in mer på det, vill bara öppna upp för lite tankar.

Det är spännande att nyfiket fråga sig hur människor i vårt land firar Nationaldagen. På flera platser i landet firas det genom att välkomna nya svenska medborgare och det är ju ett fantastiskt sätt att fira. Kanske skulle alla göra som Kent sjunger om. Duka sin veranda till fest, för en långväga gäst. Skåla för en midsommar till, färsk potatis och sill, som om tiden stått still.

Och kanske har tiden stått still? Den 6e juni, för 9 år sedan, landade vi tillsammans med våra vänner från Stockholm med varsin ny familjemedlem. Vi möttes av kärlek och svenska flaggor på Landvetter. Därmed är det också 9 år sedan som Sverige fick ytterligare två nya medborgare. Tiden har både rusat fram, dessa små söta godingar som knappt kunde gå och äta själva, är plötsligt 11 och 12, och samtidigt har tiden stått helt stilla. Fortfarande får rasismen härja öppet, mikroaggressioner hör till vardagen och svarta människor som står upp för sig själva och andra, upplevs som lättkränkta och överkänsliga. Jag kommer ihåg att vi fick frågan på ambassaden i Nairobi om Sverige var ett rasistiskt land eller om svarta och vita människor sågs som lika mycket värda. Jag tyckte frågan var fånig och sa att Sverige minsann hade tagit stora kliv i den frågan och numera var rasismen nästan obefintlig… Detta var 2010, precis innan ett visst nationalistiskt och högerpopulistiskt parti fick tillräckligt med mandat för att väljas in i riksdagen. Jag var nog inte så insatt då, och dessvärre upplever jag att samhället gått åt motsatt riktning.

Tara Moshizi, programledare på SVT intervjuades av Titti Schultz på nationaldagen och hon berättade öppet om hur rasistiska påhopp är något man aldrig vänjer sig vid. Och heller inte SKA vänja sig vid. Hon hade fått höra av en vän en gång att de grova påhopp som hon får i mail och brev är ju trots allt något som sker ytterst sällan. Tänk på de människor som skickar breven, de måste leva med sig själva ständigt. Vakna upp varje dag tillsammans med hat och fördomar och ständigt hävda sig genom att förmedla dessa åsikter till andra.

Det är snart 12 år sedan jag tog emot mitt första barn i min famn och när jag drunknade i hans mörkbruna ögon fylldes jag med kärlek och kämpaglöd. För hans skull kunde jag klara allt. Så med en massa erfarenhet av att vara adoptivmorsa, med Black live´s matter nära hjärtat och med kunskap om människors möjligheter att förändras, väljer jag att fortsätta tro på det GODA i varje själ. Trots hat, rasism och orättvisor, är det fler människor som kramas, hjälper, bryr sig om och älskar. Jag väljer att TRO att varje människa har en röst som kan höras, oavsett om den sitter i stämbanden eller i kroppen, och med den kan hon skapa små förändringar varje dag. Om vi alltid ifrågasätter det vi upplever som en mikroaggression, det vill säga den dolda och näst intill accepterade vardagsrasism som ständigt florerar i vårt samhälle, hjälper vi till att synliggöra dessa aggressioner. Och först när vi ser dem kan vi göra något åt dem.

Så var stolt över att vara svensk, bjud in till firande och nynna med i det som många tycker är vår mest passande låt på Nationaldagen. Välkommen, välkommen hit, vem du än är, var du än är.

Att befinna sig på en annan plats på jorden är alltid en speciell känsla. Så mycket runt omkring som man ännu inte har en relation till. När man dessutom inte kan kommunicera verbalt med dem man möter blir det lite extra spännande. Då måste vi verkligen leta fram alla de där andra sätten att kommunicera på. Våra kroppar, våra leenden och våra gester. Det blir ett sätt för oss att komma lite närmare en förståelse för de allra yngsta barnen som ännu inte pratar så mycket. Eller för de människor som flytt sina hemländer, sin kultur och sina älskade, för att desperat leta efter en ny plats för trygghet och lycka för sina familjer. Den stora skillnaden är dock att jag har själv valt att besöka en ny kultur för att lära mig mer av det, andra har blivit tvingade in i en resa de själva aldrig skulle fråga efter.

När människor möts som inte förstår varandras språk finns det lite olika vägar att välja på. Man kan som sagt gestikulera och prata på engelska, vilket är ganska vanligt att man gör även om den man möter inte KAN engelska. Man kan ju också välja att vara tyst och tänka att mötet troligtvis inte ger så mycket eftersom vi inte pratar samma språk. Eller så kan man göra som min kollega, som i mötet med barnen i ”oasen” och vid Po, svara på svenska som OM barnet förstod, och på så sätt få igång en underbar konversation. Vid två tillfällen hade vi nöjet att möta barnen mitt i projektet när de var i full gång att undersöka naturens mysterier. I början var barnen helt inne i sitt. Ena gången ritade de en skylt där de berättade om sin ”Oas” för dem som besökte platsen. De hade tidigare skapat en samlingsplats där med hjälp av stockar som de dragit dit och de hade också gjort en karta för att underlätta för gäster som oss. Vid de andra besöket mötte vi upp barn vid floden Po och de hade med sig en fågelholk som de skulle sätta upp i ett träd. Tillsammans i stor grupp resonerade de kring vart holken skulle sitta, bland annat genom att lyssna efter vart det fanns flest fåglar.

Vid första besöket, det med oasen, fascinerades jag över min kollegas sätt att närma sig barnen genom att helt enkelt strunta i att de pratade olika språk. Hon gick bredvid en pojke som berättade massor för henne och istället för att bara le osäkert och nicka som de flesta av oss andra, delade hon sin egen nyfikenhet och resonerade kring det hon såg, med pojken på svenska. De passade också på att imitera lite nya ord på de främmande språken. Vid Po gjorde hon likadant och jag blev själv nyfiken på att pröva. En pojke kom till platsen där jag stod och ville ha hjälp att hänga upp en teckning av en fågel i trädet. Efter att han fått hjälp, ville han försöka kasta saker på den, kanske för att få den att röra sig.

-Pröva den här! Sa jag och gav honom en pinne. Han svarade något och kastade den högt upp i luften. På nervägen träffade pinnen en pedagog lätt i huvudet och istället sa jag:

-Kom, ställ dig på denna sidan, samtidigt som jag visade med min kropp. Han gjorde som jag föreslog och tillsammans kastade vi pinnar för att träffa den snurrande teckningen. Efter en stund slutade han och la armarna runt den tjocka trädstammen och jag tog hans hand på ena sidan i ett försök att nå runt stammen tillsammans. Vi räckte inte till utan fick ta hjälp av ytterligare en person. Vi tittade nära på barken, luktade på den och la kinden mot. Jag sa ord som len, träd, bark och han härmade några av dem. Han hittade en nyckelpiga och lärde mig det vackra ordet ”coccelina” som jag även hört dagen innan. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”det behöver inte vara så komplicerat”.

Tillsammans, stora och små människor från bland annat Italien och England, dansade vi (av ALLA danser) små grodorna och jag såg hur flickan som min kollega pratat mycket med, rusade fram och höll henne i handen. Efter dansen ville hon inte släppa taget.

-Du måste gå nu, sa min kollega ömt och visade med andra handen. –-Gå med dina vänner. Och även om flickan mycket väl förstod detta kroppspråk och förstod av situationen vad som gällde, vad det nu ganska praktiskt att inte förstå orden. Då kunde hon stanna lite till. Efter några vädjande blickar började hon sakta gå framåt med tvekande steg, sedan sprang hon plötsligt tillbaka och de förenades i en varm kram. Hon släppte långsamt taget och tog istället sin väns hand. Torkade diskret bort en tår som var på väg ner för kinden, och gick sedan med mer beslutsamma steg denna gång för att följa efter sin grupp.

Är de så att de starkaste mötena uppstår när vi behöver använda andra uttryck än vårt verbala språk? I så fall är det ju fantastiskt vilka möjligheter vi har till detta i förskolan! Flera av dem vi träffat har betonat känslornas kraft då lärande sker, att vi lär oss ännu mer och ännu djupare om vi kopplar på glädje och känslor. Just ”Tvekan” var en pedagog som pratade om. Tänk vad vi kan lära oss när vi tvekar. Står mellan två olika val som kommer leda oss två olika vägar. Flickans tvekan ledde till en explosion av känslor mellan två människor, nämligen i en kram. I ett annat fall kan det handla om att åka eller inte åka ner för ruschkanan, våga eller inte våga smaka på grönsaken på tallriken, eller kanske om att ta kontakt med en annan människa eller låta bli, för att vi helt enkelt är oroliga för att vi inte ska förstå varandra.

Som så många gånger i mitt liv så blev mötena med barnen det som jag starkast tar med mig från resan. Jag tar också med mig vikten av att kommunicera, våga uttrycka sig och se varandras upptäckter, oavsett om vi pratar samma språk eller inte. Så länge vi vänder oss mot varandra och ser den framför oss som en viktig tillgång, så behöver inte språket bli ett hinder. Vi behöver bara koppla på lite mera sinnlighet för att förstå.

Det finns en så varm ödmjukhet i alla de berättelser som delas här. Flera gånger har vi fått höra pedagoger prata om hur mycket de lär av reflektioner med oss svenskar och de besök som flera av dem gjorde i samband med BRIC-projektet (Ett treårigt projekt mellan England, Sverige och Italien som handlade om barns relation till en plats) De delar med sig av sina projekt där de kopplar ihop inne och uteverksamheten och är lyriska över hur de nu hittat utemiljön som en guldgruva för lärande, vilket ju vi i Sverige jobbat med under lång tid. Jag fascineras också över den genuina stolthet som pedagoger uttrycker över det man varit med om, och den viljan till ansvar man känner för att berätta om det för andra.

Under den här veckan har vi träffat barn, pedagoger, pedagogistor, atelieristor, ägare av muséet för Po-floden, guiden för Maldottipalatset, ättlingen på Balsamico-fabriken, alla har de alla något gemensamt. De brinner för sin sak, värnar om sin kultur och delar mer än gärna med sig sin berättelse. Åh, jag tänker att vi har så mycket att lära av detta. Hela tiden jobbar man nära samhället, gator och torg är fulla av spår från barnen, man hittar sätt att samarbeta med kulturen, med familjerna och med varandra. Stoltheten över att vara en del av något större, smittar av sig på barnen och både i möten och föreläsningar blir detta synligt.

 Idag berättade Alexia, som delade en projektberättelse om ett konstnärsprojekt, om hur barnen ringt upp en konstnär för att be honom lära dem att måla. Först hade konstnären besökt barnen och de hade haft en dialog kring vad det kan vara att måla abstrakt konst, dvs konst som inte ser ut att föreställa något. Men att det istället är ett sätt att uttrycka känslor. Efter det hade barnen frågat om de inte fick komma till hans atelje och se hans tavlor och de fick de gärna. De fick till och med måla en tavla tillsammans med konstnären.

-Är du spänd? Frågade ett barn. –Ja lite, svarade kompisen. Ett pirr i magen, kanske en tvekan, men tillsammans vågade de måla och tavlan blev fantastisk. De döpte den också gemensamt till något med en regnbåge (minns inte exakt) Alexia menade att barnen genom detta arbetssätt stöttar varandras tankar och stärker sin egen självkänsla. Att känna att man vågar ta kontakt, tro på att andra vill samarbeta och ta del av det man gör, visar både på en tro på sig själv och sin betydelse men också på en tro på andra människors goda vilja. Glädjen i att lära tillsammans vinner över de fjärilar som dyker upp i magen och barnens starka tro på att de minsann är lika mycket värda som alla andra, blir till deras superkraft. ( Vi har nämligen letat efter våra superkrafter här nere, men inte hittat dem än 😉 )

Barnen fortsatte bjuda in konstnärer och även en konstkritiker som de reflekterade tillsammans med. Konstkritikern hade varit uppriktigt förvånad över hur mycket barnen kunde om konst. Alexia berättar att även Italien får ofta pedagogerna förklara för föräldrar och skola varför de jobbar så mycket med konst och estetik och inte mer med ”renodlad matematik och naturvetenskap” De lutar sig då mot forskning kring hjärnan och hur den bearbetar konst. Att uppleva konsten hjälper oss öppna dörrarna i hjärnan som går till exempelvis matematik och naturvetenskap. Många påstår att fantasi skulle vara motsatsen till verklighet? Rotari säger istället

Fantasi är ett verktyg för att förstå verkligheten. Den hjälper oss att skapa hypoteser som är nödvändiga i både matematik och naturvetenskap.

Forskning visar att det finns en större förmåga för empati, kritiskt tänkande och känslomässig intelligens hos de människor som ofta får uppleva och reflektera kring konst.

Så idag var det äntligen dags för KONST och workshop med Simone. Vi upplevde konst och historia som tavlor på Maldottipalatset, som foton på Michael Kennas svartvita utställning och PO och till sist som egentillverkad konst skapad utifrån upplevelser i workshop med Simone Armini.

Workshopen är ett stående inslag i dessa resor medans fler kulturella upplevelser lagts till, vilket jag tror vi alla upplevde som väldigt positivt. Både Maldottipalatset och muséet vid PO var något vi fick ta del av på egen hand innan vi sedan fick höra om hur barnen arbetat med dessa platser. Det gjorde verkligen skillnad för berättelsen och förståelsen för projektet.

Simones workshop handlade om att ta in en plats. Först använde vi vår fantasi, som vi ju lärt oss är nödvändig för hypoteser, och funderade över vad vi skulle kunna få uppleva på platsen. Därefter gick vi ut med full sinnlig närvaro och luktade, kände och tittade nära på saker. Vi upptäckte bland annat färgskiftningar, ekoprocesser, djur, flora, brunnar, illaluktande spår av hundar och väldigt mycket mer. Efter lite fika och vatten, eller väldigt mycket vatten för här är 28 grader, var det dags för återkast i form av gestaltning.

Det såg väldigt olika ut vad vi valde att gestalta. Allt från ekologiska processer och förmultning, till skapande av bilder, regnbågar och ljud.

Som alltid fascineras jag av olikheten i hur samma instruktioner kan skapa så olika upplevelser hos människor. Och precis som alltid med Simone, så väckte processen starka känslor inom mig. Både för naturen men också för vad estetiken gör med människan. Han avslutade med att förklara estetik på ett sätt som jag inte hört innan och som la till ytterligare en förståelse, en pusselbit kring begreppet för min egen del.

Estetik är motsatsen till anestesi som betyder ”inte känna”. Som när vi går till tandläkaren och får en bedövningsspruta för att vi inte ska känna smärta. Om vi tänker att vi tvärtom erbjuder något som gör att det vi känner blir ännu starkare.

Så vad skulle vi kunna lägga till för att skapa ännu fler och ännu mer kraftfulla känslor hos varandra. De hundra språken hjälper oss med detta i Reggios filosofi och tack vara konsten har vi fått träna på alla våra uttryckssätt. Estetiken gör oss alla känsligare och mer lyhörda på det stora i det lilla och Simone hjälpte oss att hitta estetiken i oss själva idag.   

Att få lyssna på kloka människor som delar med sig av sitt sätt att tänka kring Reggios filosofi är såklart en av alla de anledningar till varför man är på studieresa i Bassa Reggiana. När vi dessutom bjuds in till att själva vara med och tänka och förstå, blir om möjligt ännu mer intressant.

Alexandra Ferrari sätter fingret på det kanske allra viktigaste för var och en som är en aktör i barnens värld. Nämligen vikten av att fundera på vad ett barn egentligen är och vad barndom betyder för oss. Nyligen hade vi denna fråga på en fördjupningsgrupp i vår enhet, efter att ha läst Christian Eidevald och Agneta Wallanders kapitel ”Synen på barnet påverkar miljön” i Linda Linders bok Miljö i tanke och handling. Pedagogens bild av vad barndom och förskola är styr hur den pedagogiska miljön utformas och därmed vilket lärande som möjliggörs för barnen. Men vad är ett barn?

Var och en fick fundera en stund och en pedagog uttryckte, lite förvånad över sin egen reflektion, att hon faktiskt aldrig varken fått eller ställt sig den frågan förut. Därmed blev den bara ännu viktigare. Jag minns att en pedagog sa att ett barn är en liten människa, en annan sa att det är någon som upptäcker allting för första gången. Detta ledde oss sedan in på fördjupade samtal om vad en människa egentligen är och hur våra tankar om henne påverkar hur vårt möte blir.

Vidare berättar Alexandra om de tre ”huvudpersoner” som Reggios filosofi bygger på. Barnet, den vuxne och miljön. Och vikten av relationsskapande mellan dessa tre. Detta är begrepp som jag ringar in gång på gång i mina anteckningar från olika föreläsningar. Samband, kopplingar, förbindelser mellan… Även när man pratar om vikten av att erbjuda minst två men gärna flera olika uttryckssätt blir det väsentligt hur man kopplar dem till varandra och hur man ser på relationen mellan barn och material, barn och barn, barn och vuxen.

Begreppet kopplingar blir viktigt även när vi pratar om hjärnforskningen kring barns lärande. Blir lite rörd och skrämd på samma gång när Alexandra poängterar vikten av att barnen blir erbjudna möjligheter till nya kopplingar i hjärnan redan i tidig ålder för det är då den är som mest formbar. Hon menar att små barn har en oändlig förmåga till utveckling från när de föds och att det ligger i vårt ansvar att förvalta dessa möjligheter på bästa sätt. I Reggio kopplas filosofin till klassiska didaktiska forskare så som Vygotskij och Dewey, bland annat för att de skrivit så mycket om små barns lärande, men man hänvisar också till andra stora filosofer och tänkare som exempelvis Dalai Lama och hans syn på barnet och människan. Ett av Dalai Lamas mest kända citat är för mig en personlig favorit när det handlar om tron på varje enskild människa på hennes möjlighet att göra skillnad.

”Om du tror att du är för liten för att göra skillnad, försök sov med en mygga.”

Dalai Lama

Stor del av Alexandras föreläsning bygger på just vår möjlighet att själva få syn på det kompetenta barnet och fundera över vad vi egentligen tänker om det. Ett sätt hon använder för att få in oss i reflektionens ljuva värld är en klassisk, men ack så effektiv metod som film och dokumentation. Vi tittar, vi tänker, vi tittar igen och vi delar våra tankar. Med små korta videosnuttar kan vi själva se hur barnen använder kommunikation utan verbalt språk, relationerar genom sitt kroppsspråk, visar empati, strävar efter att göra kompisen glad och söker bekräftelse genom undrande blickar och försiktiga leenden. Det slår mig att det nu var ett tag sedan vi fokuserade extra på den här typen av pedagogisk dokumentation. Även om vi jobbar med det i varje arbetslag för att få syn på barnens intressen och frågor i projekten och i de får ledtrådar kring hur vi tar oss vidare, så var det längesedan vi använde detta som ett verktyg för att öppna våra ögon för hur vi ser barnen och deras möten med varandra.

Hur vi kan lära oss mer om att iaktta barn med nyfikenhet, ödmjukhet och fascination och därmed få syn på våra egna tankar om det vi ser?

Det blev en ögonöppnare även för mig och tankar föds om hur vi kan vrida på locket till denna viktiga burk med visdom och reflektion och åter djupa i ögonblick som sker mellan barn varje dag. Hur kan vi, istället för att rikta luppen mot barnen, rikta den mot oss själva.

Jag gillade också särskilt det här:

”De hundra språken är som nycklar till dörrar som ger oss möjligheter att se vad som finns runtomkring oss och vad vi har tillgång till att undersöka”

Hon lyfter bland annat det grafiska språket, det symboliska, det formbara, det berättande och det känslomässiga språket. Och vikten av att alltid vara nära känslorna. Alltid koppla ihop dem med de andra språken. Vi vet att Malaguzzi sa ”Ingenting utan glädje” och Alexandra fyller på med orden att när vi lär oss med glädje och mår bra, lär vi oss bättre och kunskapen har mycket lättare att fastna.

Den här resan blir som ett exempel på hela den filosofi som vi på olika sätt lär oss mer om här i Bassa Reggiana. Vi sitter på föreläsningar och lyssnar, vi går på utställningar och tar in, tar del av, vi reflekterar i grupp och i oss själva, vi smakar på balsamico och parmesan, luktar på rosor och åkermark, känner på varm jord, sköra blad och vi lånar naturens färger i oasen och bevarar dem på ett papper. På en mängd olika sätt tar vi del av en filosofi, lär oss nya saker, och på en mängd olika sätt får vi dem att fastna i oss själva, lämna nya spår och nya kopplingar i hjärnan. Allt vi lär kommer till oss ur erfarenheter och upplevelser. Alla är vi unika. Alla behöver vi hitta våra olika sätt att samla på intryck, skapa uttryck och sätta våra avtryck.

Bruno Minari, som var en av Italiens största konstnärer, lär ha sagt:

”Att bevara barndomen inom sig själv hela livet betyder att bevara nyfikenheten, att upptäcka glädjen i att förstå och att hitta viljan i att kommunicera.”

Bruno Minari

Så sluta aldrig vara nyfiken på det barnen gör. Kanske är det ett av de enklare uppdragen i vår roll eftersom barnen alltid fortsätter att fascinera och imponera med sina olika perspektiv och sätt att upptäcka världen. Svårare är det kanske då att fortsätta vara nyfikna på oss själva och vår egen yrkesroll. Alexandra menar dock att detta är precis lika viktigt. Så frågorna vi tar med oss från Alxeandra Ferrari att fortsätta tänka kring, kommer att handla om vad vi blir nyfikna på i barnet och barndomen, men också vad vi blir nyfikna på i oss själva?

Studiebesök i Italien betyder högt tempo och mängder av intryck. Hjärnan svämmar nästan över av allt som ska tas in och göras plats för. När vi tillslut ska resa oss så protesterar kroppen vilt. De lätt framåtlutande stolarna inne i Progettinfanzias center har framkallat rejäl träsmak och det känns nästan som att vi suttit på en klipphäll och lyssnat. Innehållet är som alltid oerhört intressant i kretsar som dessa och Alexia Salati har gett oss en gedigen resa tillbaka i tiden då kvinnans rättigheter började uppmärksammas och Reggio Emilas förskolor och dess filosofi började ta form. Vi sträcker på oss och lämnar den luftkonditionerade gula byggnaden för en välbehövlig promenad mot staden. Trottoaren är smal och vi tar oss fram genom de pittoreska kvarteren på rad. Byggnaderna, med sina pastellfärgade fasader, ser ut att vårdas och pysslas om med kärlek. Fönsterluckarna som står på glänt för att skapa lite cirkulation i värmen, är välhållna och målade i olika färger. Balkongerna är utrustade med små räcken och vackra terassdörrar.  Grönskan på de små innegårdarna är i full blom och de röda rosorna doftar som en sommaräng i midsommartid. Man är liksom tvungen att stanna upp och köra in näsan i de stora blombladen.

Bakom en vacker grind av stål linkar en gammal hund runt på tre ben och ser ut att påverkas av den tidiga sommarvärmen. Han skulle nog behöva lite vatten. Vi går på rad. 26 kvinnor och en man som följer vår guide som fromma lamm följer sin fårahede. Guiden, vår kära tolk klädd i rosa, syns tydligt även utan flagga och hon leder oss med bestämda steg mot lunchen i Guastalla. De italienska byborna granskar oss skeptiskt. En äldre kvinna med kutad rygg och rynkor som skvallrar om att hon nog tillhör de äldre i byn, stannar upp på sin trappa med tvättkorgen i famnen.  Hon studerar oss med höjda ögonbryn.  En man som är på promenad med sin hund tar upp sin telefon och tar ett foto. Kulturer som möts på gator är alltid lika spännande. Vilka är vi, vilka är dom och måste vi vara ett vi och ett dom? 

Jag spatserar bland människor jag aldrig tidigare träffat och snappar upp ord i deras entusiastiska samtal om demokrati, rättigheter och barndom. Alexias berättelse har påverkat och skapat nya frågor. Precis som det ska vara. Plötsligt nås vi av en doft av nybakade croissanter och friterade bakverk. Vi är framme i city och den gula stationsbyggnaden tar mig tillbaka 6 år i minnet. Då var jag här i ett annat sammanhang, med andra pedagoger, i en annan yrkesroll. Mycket har förändrats, både här och i mig, men mycket är sig också likt. Synen på det kompetenta barnet, vikten av den rika miljön och påminnelsen om hur dessa barn och miljöer behöver närvarande och nyfikna vuxna som vill utvecklas och förstå tillsammans med andra. Det är därför vi är här. Så ljuvligt och priviligerat att åter få ingå i detta sammanhang. SÅ kära återseende med fantastiska människor som Margot och Alessandra Ferrari som får mig att inse hur viktiga dessa resor är. Hur viktiga dessa möten är. Vi kommer hit som en massa VI och blandas med en massa DOM och kommer att åka härifrån som förändrade människor och i förändrade konstellationer efter att ha kommit på hur vi kan nyttja varandra i vår gemensamma strävan för barnens bästa. Vi kommer troligtvis att bli en hel drös förändrade “VI”

Så sitter man på ett flygplan igen. Känns ju både fantastiskt och lite vansinnigt. Vi vet vad som håller på och hända med vår planet. Vet hur vårt förbrukande av resurser påverkar dess livstid och hållbarhet. Ändå tar vi beslutet att den här resan är viktig. Och det är den. Eller kommer den åtminstone att bli. Skuldkänslorna slåss i bakgrunden mot känslorna av att lära mig mer, förstå mer, utbilda mig och möta andra kulturer. De kommer fortsätta slåss i mig och jag får stå ut med att ha dem där i rinken, fightandes mot varandra. Tills jag är mogen att gå in som enväldig domare…

Nu är det tolv timmar sedan jag lämnade den grönskande våren i Göteborg och jag halvligger på på sängen i ett hotellrum i Gualtieri, i närheten av Guastalla. Proppfylld av tryffeldoftande pasta och äkta parmaskinka, porlande Lambrusco och en och annan shot Limoncello. Detta ljuvliga land, känt för sin mat men också för sin pedagogik och tro på människor som vill vara med och fostra demokratiska medborgare. Här är varmt. Tropiskt, fuktigt. Den ljumma kvällsluften fick oss att lämna koftan på hotellrummet och dricka en extra flaska pellegrino för att inte få huvudvärk efter den långa flygresan. Middagen var så italiensk den kunde bli. Inte bara maten, värmen, de rutiga dukarna och de gästvänliga servitriserna. Utan också den högljudda och temperamentsfulla stämningen. Lokalen ekade av röster från glada italienare som firade sommar, söndag och konfirmation. En man tappade ett glas vilket fick hela sällskapet att brista ut i ett kärt och familjärt gapskratt. På terrassen sprang barnen runt och lekte jage mellan borden. Skramlet från köket tillsammans med rökig stekos skapade en känsla av vi satt mitt i händelsernas centrum där maten tillagades precis bredvid vårt bord.. Den livliga stämningen gjorde också oss timida svenska tvungna att höja våra röster och ge oss in den första viktiga delen av resan. Nämligen “Lära känna nya människor-delen” Det var 6 år sedan jag senast besökte Reggio Emilias förskolor och mina starkaste minnen därifrån är just reflektioner med andra människor. Kloka pedagoger som inspireras, minns, tänker framåt, bakåt, lägger till och drar ifrån. Skapar nya tankar och minnen tillsammans med andra. Jag ser med stor nyfikenhet fram emot den här resan och vad den kan tänkas göra med mig. 

2021-02-10

Det bankade hårt på dörren och utanför stod fem frusna nyckelpigor och en pedagog som promenerat en halvtimme i 12 minusgrader. Det var dags för nya Tredje rummets allra fösta möte med barnen. Leende och upprymda bad de om att få komma in och de frågade nyfiket om det var här som jag bodde nu? Vi la ytterkläder i en slarvig hög och satte oss ner i hallen. Det första som hände var att ett av barnen stack ner händerna i en stor plastbutelj som var fylld med färgglada remsor, korkar och snören. En gåva från Guldgruvans återanvändningscenter. Hen kunde liksom inte låta bli att känna.

Vi pratade om vad man gör här. De hade sett en kort film på insta och skrivit ner sina tankar kring förväntningar och hypoteser. På tredje rummet kan man pyssla, bygga och göra roliga grejer. Vi vill göra allt vi får! Barnen som varit på gamla Tredje rummet mindes hur noga det var att man gjorde fint efter sig så att andra tyckte det var kul att komma in. Det behövde nödvändigtvis inte vara att man städade undan allt, men att man iordningställde. Ivriga att se mer, reste vi oss från golvet i hallen och smög in. Som vanligt fick man se och röra vid allt, om än mer något försiktigare än i den gamla lokalen. Tredje rummet var ju liksom inte “prövat” av barn ännu. De gick som i en klunga tills de kom in i det stora rummet. Där skingrades de och gick åt det håll som nyfikenheten lockade till. -Vad fint du har det här Linda! Sa ett barn! -Wow, sa ett en annat och -Kolla på det här! sa ett tredje! De kände, flyttade, lyfte och la tillbaka. De visade varandra, ropade på oss pedagoger och prövade själva i tysthet. Alla barn hade olika strategier. Ett barn hittade ett rör och utbrast -Jag är en sjörövare! Var är båten. Några hängde på i leken en kort stund, men återgick sedan till att utforska rummet och dess material. En pojke fick syn på muffinsformar och började lägga gula flörtkulor i dessa. Kompisen strödde på pärlor som strössel och plötsligt var bakandet igång. Bardisken mellan köket och det stora rummet, förvandlades till en konditoridisk och alla kompisar hjälptes åt att ställa fram. -Snart är det fika ropade de och ett barn viskade i mitt öra att det bara var på låtsas. 

Efter att de fått känna in rummen, materialet och stämningen under en stund, kunde vi se att det fanns väldigt mycket som lockade. Allt som var teknik verkade spännande. Att snurra på snickarbänken och se hur “hålet” blev allt större. Att lägga till och ta bort saker på den gamla apotekarvågen och prata om vad som var “lättare och tungare”. Att få känna overheadens värme och beskriva den som eld eller pröva skuggor i ljusstationen. Att få bli så där ärligt och härligt överraskad av att samma snölandskap de såg på datorn, också fanns på den stora vita väggen längst bort.

Men också det lilla, pyttiga verkade fascinera. Små små pärlor i olika färger, glaskulor och små träbitar. Ett pojke undersökte ett gammalt kasettbandsfordal av genomskinlig plast och när han öppnade det lite så åkte pärlorna ut. Han började plocka försiktigt för att få ihop dem till en hög. En kompis kom och hjälpte till. De upptäckte att de platta hårda kartongpappret fungerade utmärkt som skrapa och det gick då fortare att samla pärlorna igen. 

Med utforskande blickar och varsamma händer , tog de in platsen med hänsyn och vördnad men ändå med en stor självsäkerhet. Med en vetskap om tillåtande och vad som var möjligt. De hjälpte oss vuxna att se hur barnen ser. Eller åtminstone hur just dessa barn ser. De gick från att överraskas i grupp till att utforska tyst på egen hand. För att sedan kroka fast sig med kompisar igen. De kopplade samman lek och gammal erfarenhet med det som var nytt och oprövat. De använde dans, röst, kroppsspråk och ord för att dela med sig av sina upplevelser. Det uppstod ett tredje rum mellan barnen och rummets resurser.

Precis som barnen själva väljer att gå in och ur det gemensamma, ville jag ge dem ett uppdrag som går från individen till kollektivet. Vi samlades som en lång orm och gick sedan en tyst promenad genom rummen. Vi tittade och kände utan att prata. När vi är klara bad jag dem hämta något som de kände något inför. Ett svårt uppdrag kan tyckas, men alla kom tillbaka med något. En pojke hade sin hand knuten och öppnade den sakta så att vi alla kan se. Där inne låg en vacker glaspärla med en gul sträng. Tillsammans pratade vi om känslor, färger, upplevelser och material. Vi försökte bygga något tillsammans men det var svårt. Vi satt kvar i motstånd en stund, jag kände mig lite villrådig inför hur vi skulle gå vidare. Kanske hade vi för lite material?  Det vi har i mitten, det vi möts kring, är främst gula och silvriga saker. Så vi bestämde oss för att hämta mer av det. Plötsligt tog bygget fart. Barnens kreativitet tog över och de la till fantasin i sitt skapande. Det blev djur, monster, hus och bassänger. Jag kunde se hur materialet fick dem att berätta och de samarbetade för att få saker att stå upp, hitta balans och efterlikna verkligheten.

Precis som just i verkligheten, tog allt slut när det var som roligast. Tiden går ju lite fortare i det magiska Tredje rummet. Barnen knöt några band på den gemensamma “lämna-spår-väggen” och så klev de i sina overaller igen. När dörren gått igen bakom dem gick jag åter in i tystnaden och tittade mig omkring. Allt var iordningställt och vackert, till och med vackrare än innan. Vid vågen är varenda liten pryl sorterad och barnen kämpade länge för att plocka ihop alla pärlor som åkte ut. Jag tittade på “djurens värld” som de döpte det gula och silvriga till. Bestämde att den får ligga kvar. Som en påminnelse av barnen som var de allra första att vara med och förändra det Tredje rummet.